Du finns kvar i oss alla
Jag är nog lite tjatig.. Men jag känner mig helt nere efter kristians död, alla visste ju att det skulle ske, någon gång. Men inte just nu!
"Jag fyller 29 om några veckor, jag kommer inte leva på min 30 årsdag."
Ja, du hade tyvärr sant krille. Du skulle ha blivit 30 år på lördag.
Jag var mer bara bekant med honom, men jävlar vilket intryck han gjort. Fina Kristian.
Ligger här nedbäddad i sängen med två katter som brottas, 2 tända ljus och kristians bok bredvid mig, "i kroppen min"
Har försökt att undvika att läsa boken, men nu har jag absolut ingen ursäkt. Har inte velat läst om "cancer Kristian" utan velat tänkt på fina glada friska Kristian! Och de roliga minnen man har!
Hans hjärta slår inge mer, men han finns överallt. I så mycket, i så många.
En sådan stark och vacker människa kommer det aldrig mer gå på denna jord.
Ren kärlek.
Detta var innan sjukdomen, innan du vann kampen mot cancern, innan du gav den en käftsmäll och den försvann. Innan du hade föreläsningar om hur lycklig du var som besegrat en sådan hemsk sjukdom. Det var innan, du fick reda på att den kommit tillbaka, och denna gång var den kvar för att stanna, den var obotlig. Det spelade ingen roll hur många smällar du gav den, hur stark du var, hur mycket du kämpa. Det var innan den 17 september strax innan 15, då den tog ditt liv... Det var innan någon alls visste det hemska ödet och resan du hade framför dig...
Nej, här var du "bara" Kristian, Kristian gidlund som slagit igenom sig i bandet sugarplum fairy, var ute och turnerade och levde livet. Lämnade Dalarna och kvarnsveden för att flytta ner till hägerstensåsen. Du var ut och reste, umgicks med vänner, spelade fotboll och drack öl på uteserveringen.
Du hade hela livet framför dig, du var endast 25 år här. Helt ovetandes om din resa, helt ovetandes om vad du skulle få reda på 2 år senare...
